Mitt liv - mitt fel?

Jag har varit stor större delen av mitt liv. Jag har kanske inte alltid varit fet, men stor. Dels har jag varit över 180 cm lång sen jag gick i 6-7an och 100 kg passerade jag någon gång i 8-9an och sen dess har det bara gått utför. Visst har jag gjort mina tappra försök att gå ner i vikt men de har alltid slutat med att jag har gått upp alla tappade kilon plus en massa till.

Alla i min familj har alltid varit stora. Om det är gener eller miljö som har gjort oss så är svårt att säga. Jag tror att det är en kombination. Dock vill jag inte skylla min fetma på mina föräldrar. Visst, jag har säkert ärvt både gener och vanor från dem men i slutändan är det ändå JAG som är ansvarig för vad jag stoppar i munnen, ingen annan.

Jag har alltid haft dåligt självförtroende och har varit mobbad, egentligen redan från dagis. Dock var jag kanske inte det typiska mobboffret som blev retat, slaget, utfryst och inte hade några vänner alls men jag skulle ändå säga att jag var mobbad. Jag hade vänner men jag fick mer eller mindre varje dag gliringar om min storlek. Inte nog med att jag var tjock, jag var ju ett huvud längre än alla andra och det gav inte direkt ett mindre intryck. Dessutom var jag väldigt "vuxen" i mitt beteende så jag tror att jämngamla hade svårt att förstå sig på mig och det gjorde väl att de tyckte jag var konstig... eller nåt. Så är det än idag. Jag har svårt att känna likhet med jämngamla och de flesta av mina kompisar är äldre än jag. Samma sak när det kommer till pojkvänner. Jag har aldrig haft en lika gammal (eller yngre) pojkvän utan de har alltid varit äldre.

Idag är jag 24 år, gift med en underbar man som älskar mig, har världens finaste son som avgudar mig, har underbara vänner som jag vet älskar mig för den jag är men ändå är jag inte lycklig. Missförstå mig inte, jag älskar både min man, min son och mina vänner, men hatet mot mig själv gör att jag inte kan vara lycklig. Jag är så missnöjd med min kropp, jag rent utav SKÄMS för min kropp och detta gör att jag inte kan leva till fullo. Jag gömmer mig för världen i hopp om att slippa höra elaka kommentarer och få elaka blickar pga min storlek (och ja, det händer fortfarande, de kommer både från barn och vuxna). Jag är så trött på att vara fången i min egen kropp och att hela tiden vara så begränsad! Redan som 7-åring (egentligen ännu tidigare) blev jag "vuxen" och hela min barndom har obemärkt passerat förbi. Jag har aldrig varit barn på riktigt, jag har aldrig varit tonåring på riktigt. Jag har alltid låtit min kropp hindra mig från att leva.

Jag är trött på att ha det såhär. Jag är trött på att må dåligt över min kropp. Jag är trött på att behöva avstå saker pga min storlek. Jag är trött på att vara FET!!!