Barnlängtan?

Denna vinter/vår kommer min vänskapskrets fyllas av små bebisar. Dels Mickis som redan har fått sin lilla Stella (född 11 februari), sen Maddä som väntar på bebis (beräknad 26 februari, dock tyckte bebis inte det var nåt bra datum då den inte har kikat ut ännu) och sen Sofie som väntar bebis i början av april. Utöver detta är två stycken från min FL-mammagrupp gravida igen och jag vet flera andra som är gravida.

Detta har fått mig att börja fundera lite. Jag har alltid sagt att jag ska ha max två barn. Efter att William hade kommit var jag mer övertygad om att det inte skulle bli fler. Då kände jag mig så himla nöjd med honom och kunde absolut inte tänka mig att behöva dela min kärlek mellan två barn. Dessutom hamnade jag i en svacka då jag inte ens förstod hur jag kunde skaffa ETT barn, än mindre ens tänka tanken på två.

Jag är väldigt glad över det faktum att William finns i mitt liv. Han är världens finaste, min solstråle och han gör livet värt att leva. Allt kan kännas helt värdelöst och jobbigt men så får man ett leende från honom och hela världen stannar för ett ögonblick och mitt hjärta smälter. Ändå har det inte alltid varit en dans på rosor att vara mamma. Det är en otrolig omställning i ens liv och innan man har varit med om det går det inte att föreställa sig.

Frågan är ju hur stor omställning det blir om man väljer att skaffa nummer två. Hur stor skillnad är det på att vara mamma och att vara tvåbarnsmamma? Är det delad kärlek eller är det dubbel kärlek? (missförstå mig inte här)

Innerst inne vill jag nog ha ett barn till. Det som får mig att fundera är nog mycket det här med hur rollerna förändras när det kommer ett barn till. William kommer inte vara hela mitt liv, inte bara han i alla fall. Sen är jag så otroligt "fel" på det sättet att jag skulle skaffa ett barn till utan att blinka om jag visste att det blev en tjej. Däremot tar det emot just av den anledningen att det faktiskt kan bli en kille till. Återigen, ni får inte missförstå mig. Jag ÄLSKAR att ha en son, tidigare har jag bara haft tjejer runt omkring mig så jag tycker det är jätteroligt att ha en kille, plus att jag inte är särskilt "tjejig" av mig om ni förstår hur jag menar. Anledningen till att jag skulle vilja ha en tjej är för att jag redan har min älskade son, och därför skulle jag vilja veta hur det är att ha en dotter också. Jag vet att det här kan låta fel men jag har ju redan "gjort det där med att få en son". Dessutom har ju Peter i stort sett bara killar i sin närmaste släkt, därför vore det så roligt att ge honom ett dotter som han får se växa upp. Fast som ni alla vet är detta inget man kan styra över så hur det än blir så är det slumpen som avgör.

Oavsett om det blir ett barn till eller inte så kommer det inte att bli nu. Även om det rycker lite i mig när jag får klappa på en gravidmage eller får hålla i en alldeles nyfödd liten bebis så vet jag att det inte funkar nu. Jag har precis börjat min utbildning som jag måste bli klar med för att kunna vara sams med mig själv. Dessutom vill jag att vardagen med William ska vara lite mer stabil innan det är dags. Han har ju precis börjat på dagis och har ju knappt hunnit vara där en full vecka pga alla sjukdomar osv (han är apropå det hemma nu igen, efter 1½ dag på dagis blev det till att vara hemma pga feber...).

Vi får väl se vad framtiden har för planer för oss. Vad som än händer så älskar jag i alla fall min lilla familj oändligt mycket, de betyder ALLT för mig!!!